Ann Söderlund: "Sluta gulla med klimakteriet – ge oss rätt hjälp i stället"

Ann Söderlund är 53 år, bor i Stockholm och är mamma till fem söner. Hon är författare, journalist och poddare – känd för att prata öppet om livet utan filter.

Här berättar hon om sin resa genom klimakteriet – från Simon Cowell-besatthet och handlingsförlamning till hormonbehandling och fuck off-kapital. Och varför hon tröttnat på att klimakteriet ska "gullifieras" på Instagram.

Symtomdrottningen som inte såg sina egna symtom

Mina vänner kallar mig för symtomdrottningen. Jag har nämligen alltid åsikter kring hur andra mår och vad deras symtom kan bero på.

Jag såg hur folk i min närhet blev deprimerade och jag tolkade deras fysiska symtom för dem, förstod att de var i klimakteriet. Men när det gällde mig själv? Där märkte jag ingenting förrän besvären var överväldigande.

Jag förstod det först när jag blev helt handlingsförlamad. Hamnade i en hjärndimma och fastnade i någon slags fysisk freeze. Normalt tänker man "nu gör jag si och så" och sen gör man det. Men nu var det som att kroppen kopplade bort. Jag kunde inte få mig själv att göra något. 

Jag satt på mitt kontor, oförmögen att jobba. Deprimerad. Kände att jag höll på att gå under. Det enda som gav mig tillfredsställelse var att titta på American Idol – och jag blev djupt förälskad i Simon Cowell (japp, så illa var det!). Jag skrollade i timmar på gulliga kattfilmer fast jag inte ens gillar katter.

Sen kom de fysiska klimakteriesymtomen. Torrt hår. Ledvärk. Ont i nacken och knäna. Orkade inte träna på samma sätt. Lättirriterad. Allmän uppgivenhet. Det kliade också mycket i öronen, vilket tydligen är ett klimakteriesymtom. 

Vägrade erkänna att jag var i klimakteriet

Jag var med i Klimakteriepodden och fick höra att när de startade 2018 ville ingen ha med dem att göra. Inga annonsörer. Ingen ville vara med.

Detta var inte 1893. Det var inte 1967. Inte ens 1990 – det var 2018. Klimakteriet var fortfarande något man inte

pratade om. Det gjorde mig förbannad.

Och ändå. När det hände mig själv för tre år sedan kände jag exakt samma motstånd. Jag vägrade erkänna att jag var i klimakteriet.

När jag mådde som sämst ringde jag min spådam och sa att jag inte klarar mer. Det är julafton. Jag vill dö. Hon sa "det känns som du vadar i lera" och JA, precis så kändes det.

Jag skyllde mina symtom på allt annat än klimakteriet. Jag hade fullt upp hemma i relationen och med fem söner och jobbet. Men i slutändan visade det sig att jag inte fått i mig tillräckligt med hormoner.

Min väninna tjatade på mig att gå till Femcare. Jag sa att jag inte är i klimakteriet, men hon sa att jag nog hade varit i klimakteriet i flera år. Jag kom på ursäkter om andra saker det skulle kunna vara för att inte erkänna för mig själv vad det var. 

Sorgligt, eller hur?

Hormonbehandling och fuck off-kapital 

Till slut bokade jag tid på Femcare och fick träffa en gynekolog dagen efter.

När jag träffade henne blev jag så rörd. Hon dömde mig inte. Hon mötte mig där jag var. Inga förutfattade meningar om hur jag ska må eller varför. Bara kunskap, erfarenhet och respekt.

Jag fick hormonbehandling och även Vagifem för torrhet i slidan. När jag gick därifrån kände jag bara: What took me so long? Tänk att det var så enkelt hela tiden att få rätt hjälp. Det var bara min egen motvilja att erkänna klimakteriet som stod i vägen.

Nu fortsätter jag att träffa min gynekolog på Femcare digitalt när jag behöver. För att justera hormonbehandlingen, få svar på frågor om testosteron, eller när det dyker upp något: svamp, urinvägsinfektioner, ändrade ph-värden i underlivet. Vanliga utmaningar som kommer och går.

Det känns tryggt att ha någon som faktiskt kan det här. Som man kan fråga när man undrar över något.

Det jag lärt mig är att klimakteriet inte kunde definiera mig. Det kanske till och med stärkte mig. Det finns en kraft i att komma in i den här fasen av livet – ett fuck off-kapital där man inte tar skit längre. Man sätter gränser på ett annat sätt. Och det är befriande som fan.

Ann med poddkollegan Sanna Lundell. Tillsammans driver de podden "Inte din morsa"

Happy vagina-kosttillskott hjälper inte – sök riktig hjälp

Något som stör mig nu är att det har svängt för mycket åt andra hållet.

Från ingen info alls till att allt kan bero på klimakteriet. Från att ingen ville prata om det till att alla plötsligt är experter och vill ha en bit av kakan.

Nu ska klimakteriet "gullifieras" överallt på nätet och Instagram. Karlar som säger "Just give her what she wants" – men vänta nu, när flyttade vi fokus från det viktiga? Vilken hjälp behöver du för att må bra? Vad kan man göra åt symtomen? Hur kan du leva ditt bästa liv?

Överallt ser man happy vagina-kosttillskott och folk som pratar om att man ska äta si och så. Det är lätt att drunkna i all information och fastna hos självutnämnda experter i stället för att få riktig hjälp.

Men det som jag och så många andra kvinnor behöver är någon som faktiskt kan klimakteriet. Någon som ger behandling baserad på vetenskap, inte trendiga råd från Instagram.

Gör inte som jag – sök hjälp direkt

Det första jag ångrar är att jag inte sökte hjälp tidigare av någon som verkligen kan det här.

Att bli bemött fel kan vara värre än alla symtom tillsammans. I stället för att få rätt hjälp och kunna leva sitt bästa liv så går man runt och mår skit helt i onödan. 

Jag hatar onödigt lidande.

Jag visste innerst inne vad det var redan från början. Men det var skittungt att erkänna. Jag var deppig. Jag höll på att skilja mig. Jag kände att min kvinnliga urkraft dämpades.

I stället för att ta tag i problemet vältrade jag mig i handlingsförlamning med Simon Cowell, rödvin och chips.

Så mitt bästa råd till dig som kvinna är: Gör inte som jag. Sök hjälp direkt.